Vi har alla våra problem i vardagen. Smöret kan vara slut i mataffären. Det kan regna när man ska till jobbet eller så är biljetterna till den där konserten du länge velat se slutsålda. Sen finns det folk som dealar med riktiga problem.
Det här är Albin Blomqvist.
Text: Andraes Bergman
Bild: Peter Reimer
Klockan är 10. Regnet ligger tätt över Lethbridge i Kanada. En bil lämnar en fastighet för vidare färd mot snabbköpet på bensinstationen. Målet: Alkohol. För att minska smärtan, för att hitta vägar att fly, för att byta värld.
Albin Blomqvist växte upp som mellanbroder i ett idrottstokigt hem här i Osby med storebror Anton och lillebror Axel.
– Jag är väl ett klassiskt ”mellanbarn”. Man accepterade den store och tog hand om den lille. Vi har haft en bra uppväxt trots att familjen gick genom en skilsmässa tidigt. Det var mycket hockey tidigt i livet. Anton hade redan börjat och jag blev väl nästan ”satt” på isen av farsan. För min egen del var jag inte överjävlig på någon idrott men jag älskade att tävla och det har präglat mig även längre fram i livet. Mina bröder hade det väl lite mer talang så jag fick knyta näven. Vår relation är hårdhudad med tanke på tävlingsinstinkten men också väldigt kärleksfull då vi är tre väldigt varma människor bakom fasaden. Ett tight gäng som står varandra oerhört nära.
Skolan var ett ställe som han trivdes i och hade lätt för.
– Inga konstigheter där. Jag hade bra betyg men var samtidigt lite högljudd. Men det är nog många barn.
Vi tar ett hopp framåt i livet och i en hockeytokig familj var valet att söka hockeygymnasium självklart.
– Jag sökte i Ängelholm, Malmö och Linköping. Det blev till sist Östergötland och det var lite förvånande då de mest tog in spelare som varit med i ungdomslandslagen. Hade själv legat på gränsen till Skånelagen åren innan. Dock hade jag haft en fin utveckling i OIK där jag hade Tommy Landgren och Jocke Andersson som tränare. Jag fick spela mycket även prova på spel i A-laget.
Hur viktigt är det att ha rätt tränare under ungdomsåren?
– Det är viktigt att ha roligt och för mig såg Jocke och Tommy till att det blev just det. Goa gubbar helt enkelt som ibland kunde bli förbannade men ändå såg till att det blev roligt att komma till hallen.
Kändes det som ett rätt steg att flytta till Linköping?
– Jag kände att nu ska jag göra detta. Det är väl lite typiskt mig. Sedan var det långt från fläckfritt då jag skolkade mycket. Lägenheten såg ut som kaos och jag minns att mamma var uppe och hälsade på vid ett tillfälle. Hon vägrade komma upp flera gånger om det hade fortsatt på det viset. Visst var det en tuff omställning men jag tänkte aldrig på att flytta hem igen, inte en chans.
Med flytten kom också en chans att visa upp sig i landslaget. En något oväntad sådan.
– Jag spelade inte så mycket i LHC till en början då vi hade en stark backuppsättning. Linus Hultström, Mattias Bäckman med flera, det var många som låg före mig. Jag var ofta sjundeback och kom inte med i topp 120-laget när de bästa spelarna togs ut till läger. Men det kom ett återbud och lägret var nära Linköping så de ringde in mig.
Ett bra samtal skulle det visa sig.
– Jag har ofta varit bra på att prestera vid rätt tillfällen men stjärnorna stod rätt den helgen. Jag var riktigt bra och det skulle visa sig att jag var med på alla uttagningar vidare samt spelat ett U18-VM. Jag brukar skryta för min son att jag gjort mål i en VM-final och det är häftigt att titta tillbaka på. Det är min bästa tid i karriären och då var man riktigt bra samtidigt som Linköping fattade detta och då fick jag spela mycket även där.
Albin gjorde två år i Linköping innan han hoppade av skolan. Nyfikenheten och drivet att ta sig vidare i karriären blev för stort. På gott och ont skulle det visa sig.
– Jag har alltid tänkt på vad som är nästa steg så trots att det var en stor omställning var det aldrig på tal att ha hemlängtan eller flytta hem. Man har svårt att vara nöjd, så är det fortfarande. Det var roligt att komma över och man hade tittat på Youtube och försökt föreställa sig hur det var på förhand. Man visste inget om sin värdfamilj, för det var hos en sådan jag bodde.
Hur funkade det?
– Jag hade en väldig tur med min värdfamilj och vi har bra kontakt än idag. De tog väl hand om mig från dag ett. Man vet aldrig var man landar och det finns skräckhistorier på andra hållet också.
Och inom ishockeyn?
– Där var det tufft, jag blev skadad (hjärnskakning) i januari första säsongen och man skulle inte åka hem förrän i april. Man bara var där och kunde inte göra särskilt mycket utan kände sig mest ensam. Och gör man det så tänker man mycket. Jag hade fått ett par smällar under kort tid mot huvudet och tankarna gick på att karriären kunde vara slut om man åkte på en till. Smärtan efter skadan i januari var efterhängsen och höll i sig ända till maj.
Hur gick det till när du skadades?
– De gånger jag klivit av har det varit tacklingar. Inte fula tacklingar alla gånger men situationer som uppstår av fysiskt spel. Jag slogs ju en del däröver och det var en del av mitt spel. Man tycker om att tävla och bli utmanad. En stor del av mitt spel gick ut på att tacklas, något som jag inte var den bästa på och det fick man tillbaka i form av skador. Ofta var det med huvudet först ungefär som en amerikansk fotbollsspelare, gärna på öppen is. Har du konstant smällar mot huvudet så behöver det inte vara så hårt för att det ska gå illa.
När Albin återvände till Kanada efter sommaren var han fit for fight igen och hade dessutom med sig en bror i bagaget. Lillebror Axel var även han sugen på att testa vingarna på andra sidan Atlanten.
– Jag hade en bra relation med min tränare i Kanada och han undrade om jag hade koll på någon som kan klara av spelet i Nordamerika. Då tipsade jag om Axel som hade haft ett fint år i Ängelholm med många mål i juniorserien. Han var talangfull, kaxig men lat. På den vägen var det och han hängde på över men han hade hemlängtan ganska tidigt. Det var en tuff tid för honom att acklimatisera sig. Det ska sägas att det gick hett till mellan oss då vi kunde slåss på träningarna och jag tyckte att hans attityd var dålig. Men det var fint att få 30 matcher ihop. Sedan skadade jag mig igen i slutet av november….
Huvudet igen?
– En ny hjärnskakning. Jag skulle tackla en kille och han var riktigt bra. (Curtis Lazar, numera i New Jersey Devils). Mitt jobb var att vara obekväm mot honom och få honom ur balans. Vi hade mötts dagen innan och då hade jag tacklat honom flera gånger men när han försvarade sig mot en tackling under lagens returmöte fick jag själv en smäll. Jag ramlade ner men fortsatte spela fram till avblåsning då det inte gick längre. Allt snurrade, jag kräktes, det ringde i öronen.
Att gå vidare från en sådan situation är inte lätt. Det är inte bara smärtan som gör sig påmind och Albin hade ju varit i situationen tidigare. Både ”live” och i sina tankar.
– En enorm besvikelse och fruktansvärd smärta. Jag hade hoppat av skolan och satsat allt på det här. Vad ska jag nu göra? Samtidigt som man går men en rejäl bakfylla under dygnets alla vakna timmar.
Under en lagfest fann Albin en väg ut ur smärtan och dämpa den ångest han fått efter smällen.
– När jag drack alkohol dämpades smärtan och det kändes som en befrielse men när jag vaknade upp dagen efter var det samma visa igen. För att få hjälp mot smärtan så började jag att dricka för att jag tyckte synd om mig själv. När värdfamiljen var på jobbet och laget drog på matcher så var man ensam hemma och då åkte man till någon bensinmack för att köpa sprit. Det var en procedur som upprepades gång på gång fram till dess att vi skulle åka hem över jul. Ingen märkte något och jag berättade inte det för någon förrän jag träffade min fru Stephanie. Ingen i familjen visste eller misstänkte något till en början.
Hur tog hon det?
– Jag hade en flaska sprit hemma som jag drack ur på kvällarna som jag inte umgicks med henne. Det mynnade ut i ångestattacker, humörsvängningar och ledsamhet. Hon märkte det tydligt och jag var tvungen att vara ärlig mot henne i den situation som jag satt fast i. Stephanie var den första som jag kunde prata med om mitt mående och hon var väldigt chill med det men samtidigt hård om jag inte skötte mig mot andra vilket var fallet då och då. Supandet ebbade ut samtidigt som Anton ställde mig mot väggen i samband med ett raseriutbrott. Då erkände jag för honom och visade honom flaskan och han tog den från mig. Där och då lovade han att inget säga men det fick aldrig hända igen.
Hur mycket tabu är det inom hockeyn att prata om måendet?
– Jag tror att det är vanligt med de här baksidorna av sporten och att det är ganska vanligt att man dämpar smärta/ohälsa med sprit och droger. Ens mentala tillstånd rubbas då en stor del av livet rycks bort från en om man inte kan utöva sin sport samtidigt som det ska ersättas med något annat. Då är det stor risk att man kommer in på fel bana.
Det blev aldrig någon återkomst till Kanada för dig. Hur tog du dig vidare i livet?
– Jag ville inte vara färdig med hockeyn men eftersom det tog så lång tid senaste gången anade jag att det var över. Man hade svårt att ställa om och jag hade inget att falla tillbaka på då jag hoppat av skolan. Så jag fick börja jobba på farsans gym med att städa och sitta i receptionen. Det var grymt för mig då jag behövde det men det fanns tillfällen då jag säckade ihop och tyckte att livet var orättvist. När Axel åkte tillbaka sommaren efter fick de hämta mig med ambulans då jag fick panikångestattack. Men det blev bättre och bättre.
Du fann nya intressen!
– Ja, framförallt på gymmet då jag började intressera mig mer och mer för träning. Jag gick lite utbildningar och var kvar där även efter att farsan sålt. Samtidigt hade jag börjat få lite mer umgänge i Osby och började spela lite fotboll i Jägersborg. Man hade fortfarande ont i huvudet men jag anpassade mitt spel. Det var inte det smartaste men det gav mig oerhört mycket då man fick vara en del av ett lag med allt vad det innebar. Man försökte att ersätta hockeyn med annat helt enkelt. Jag har paddlat kajak, provat friidrott, kört triathlon, Crossfit, bodybuilding. Man har siktat mot nya mål och försökt fylla ett tomrum som uppstod.
Kan detta ersätta hockeyn?
– Jag fastnar inte i något längre. Hockeyn var jag helt fast i. Jag älskar att tävla och jag älskar när adrenalinet pumpar. Man fick allt i hockeyn med nya säsonger, turneringar, landslag och så vidare. Någonting som hela tiden höll en stimulerad. Jag försöker landa i att jag aldrig kan ersätta det. Det måste vara fine. Samtidigt så ger det mig oerhört mycket att prova massa nya saker. Jag hade inte varit hälften så bra fystränare/tränare om jag inte provat mig fram. Det har lett till grymma jobb och grymma bekantskaper. De jobb som jag har och har haft är ofta till för de som är mycket utbildade. Jag kan inte utbilda mig för jag kan inte koncentrera mig efter det som varit. Man har fått lära sig genom att göra det istället. En praktiker.
Om vi går tillbaka till smärtan du hade. Lider du fortfarande av sviter från tacklingarna?
– Inte längre. Det höll i sig fram tills att vi bodde i Jönköping och då arbetade jag på en skola vid sidan om. Klassen var rätt stökig och jag blev sjukskriven från jobbet på skolan. Jag fick tid för mig själv, kunde gå upp på samma tid, träna, äta bra och sedan sköta tränarjobbet på kvällarna som stimulerade mig. Efter ett tag försvann tinnitus från öronen och efter ett tag även huvudvärken. Jag var helt säker på att det skulle komma tillbaka men ända fram till idag har jag inte känt någonting.
Albins karriär har haft många stopp sedan spelandet tog stopp den där ödesdigra kvällen på andra sidan pölen. Idag basar han tillsammans med Björn Karlsson över IK Oskarshamn och i skrivande stund huserar laget på en femteplats i hockeyallsvenskan.
– Jag trivs bra med jobbet och livet i sig dessutom. Har alltid gillat när det finns ”måsten”. Nu måste jag ta hand om grabbarna i laget för att vi ska kunna göra något bra tillsammans. Men jag har det bra idag. Inga besvär, ett bra jobb att gå till och en familj hemma som stöttar mig i allt jag gör. Det har varit en knackig väg fram tills idag men jag har lärt mig mycket, saker som jag kan ta med mig in i arbetsrollen.
Bild: Peter Reimer / Hemmamatch.nu
Hur kan din erfarenhet hjälpa andra?
– Det är svårt att säga. Jag tog så hårt när jag identifierade mig mycket med min prestation. Om man kan lära sig att zooma ut är mycket vunnet. Då är det lättare att tackla sådana situationer som jag hamnade i. Annars rycks mattan bort under dina fötter. För min egen del idag har jag lättare att läsa av folk. Jag tror att jag är bra på att kommunicera, se hur spelarna mår och hur de känner. Sen får man agera och hjälpa dem på vägen.
Är det samma sak med pressen utifrån på er som tränare?
– Definitivt. Man kan inte ta det så hårt. Jag gör mitt jobb och är man inte nöjd med det så får man sparka mig. Inte svårare än så men jag brinner oerhört för uppgiften i Oskarshamn och trivs både i staden och laget. Men Osby är och kommer alltid vara hemma.
Hur mycket betyder Osby för dig?
– Allt! Jag älskar Osby och får rysningar när jag tänker på det. Vi brukar skicka meddelanden, oss bröder emellan när vi kör in i byn ibland, med ett hjärta. Jag bor kvar för att jag trivs så bra och det är därför jag ofta pendlar till jobbet. Jag vill att mina barn ska ha samma möjligheter med samma lugn som man själv fick.
Förra säsongen öppnade du ditt hockeykapitel för en kort stund genom att göra 9 matcher för moderklubben. Var det skönt att sluta cirkeln på något sätt?
– Var det slutet? Skämt åsido. Jag hade spelat ”gubbahockey” och tycker fortfarande att det är roligt att åka runt, passa och skjuta. Det gick till så att jag sa till ”Loddan” (Alexander Lodin i Osby IK) att jag kunde fylla ut på träningarna om det saknades folk. När jag fick frågan om att spela kom tankarna på om jag kunde klara av det. Inte för nivån utan mer om det skulle smälla igen. Men jag ville prova och jag var nervös som fan. Fullsatt i hallen i division tre då man spelade för ishallens existens. Det kändes som en VM-final.
Bild: Peter Reimer / Hemmamatch.nu
För matchen eller för vad som skulle kunna hända?
– Mer för matchen. Jag ville vara bra och inte skämma ut mig. Men det gick bra och när jag kom hem efter matchen och satt i soffan sa jag till Stephanie. Nu har jag gjort det. Jag hade velat spela match i så många år och nu hade jag fått göra det. Sedan tändes det en låga i mig. Var dessutom och tränade med Troja/Ljungby för att se var jag stod. Jag funderade till och med på att börja spela igen och det var nära. Man ville se om man klarade det.
Typiskt dig!
– Helt klart. Man vill prova och när man gjort blir man trött på det. Det var likadant när jag spelade tidigare. Jag vill motbevisa och det kan nog relateras till uppväxten med bröderna. Om han klarar det, då kan jag också göra det.
Framtiden?
– Just nu är jag oerhört stimulerad av mitt jobb och att kunna driva det framåt. Även privat med två barn där den äldsta (Falke) har börjat spela hockey. Det stimulerar mig och jag behöver det. Om vi bara är hemma en dag skickar Stephanie ut mig för att träna eftersom hon märker hur rastlös jag blir. Jag är inte bra på att tänka långt fram för då vill jag att det ska hända nu. Jag mår bäst av att inte tänka och bara göra.
För oss som gnäller över problem, låt oss stanna upp i vardagen och fundera. Se till att ta hand om varandra för man veta aldrig var och när livet tar vändning. Ta inget för givet. Sist men inte minst, ge aldrig upp. Hur tuff situationen än är. Det exemplet kan Albin Blomqvist styrka. Tack för att du delade med dig.
Bild: Peter Reimer / Hemmamatch.nu
Röster om Albin:
Axel Blomqvist (Bror & tidigare lagkamrat)
”Albin har alltid varit omhändertagande. I mitt fall som lillebror fick jag alltid vara med och leka med hans kompisar när vi var små. Han är väldigt omtänksam som person och sätter ofta andra före sig själv. När vi spelade tillsammans i Kanada var jag inte den enklaste att ta hand om men det var Albin som fick hålla koll på mig. Tider, skjuts, äta rätt ja allt möjligt egentligen.
Som lagkamrat var han kravställande och ärlig. Likt vanliga livet kunde det bli duster mellan oss men jag var inte en lätt person på den tiden och det har lett till bråk verbalt och en och annan brottningsmatch under träningarna. Under hans tuffa år kunde man märka att han inte var lika glad och pigg längre men fortfarande var han samma stabila storebror trots att insidan inte var lika stabil. Jag har honom att tacka för mycket och jag är extremt tacksam för den relationen vi har”
Freddie Sjögren (Tidigare arbetskamrat i fysteamet, Malmö Redhawks)
”Han är en kompetent kille som har touch som få besitter. Ett öga för det hockeymässiga som är på en hög nivå. Han kan också läsa av människor på ett bra sätt. Han har inte utbildningen som många andra på den här nivån har men han förstår hockeyn via sin kompetens och med det blev det en grym pusselbit i vårt team där han bidrog med unika egenskaper. Nu har han en helt annan roll i Oskarshamn då han är assisterande tränare och det bevisar en mångsidighet som få har.
Som person är Albin inte den som är mest aktiv i sociala sammanhang, mycket med tanke på hans förflutna men han är en lagspelare ut i fingerspetsarna. Vi har fortfarande en bra kontakt trots att vi inte är i samma lag längre. Han är en god vän och vi utbyter dessutom erfarenheter, tankar och idéer när vi hörs eller ses.”