Redan i somras när jag intervjuade Ilja Peltola fick jag veta om hans intresse för att se hockey i Malmö. Det var en av de saker han såg fram emot förutom att spela själv när han nu är här i Osby. Då föddes en tanke att vi skulle kunna lära känna våra utländska spelare lite bättre samtidigt som vi har en trevlig stund i världens bästa stad. Tanken blev verklighet och vi satte oss ner över en fika innan vi styrde kosan söderöver.
Text: Andreas Bergman
Bild: Peter Reimer
Under de 6 år jag bevakat OIK har spelare kommit och gått. Några har kommit tillbaka men ofta har man spelat en säsong för att sedan dra vidare. Som en cirkus som dyker upp och sedan försvinner i fjärran. Var alla tar vägen och vilket öde man går till mötes är ett annat projekt. Låt oss istället smida medan järnet är varmt och se vilken bakgrund och framtid våra importer har på sitt samvete. Hur ser deras hockey och livsresa ut så här långt.
Valtteri Lemmetty (#4) är den mest rutinerade i gänget och har en hel del ishockey på sitt samvete:
– Jag startade när jag var ungefär 4 år gammal. Min kompis som bodde intill oss åkte iväg varje söndag och jag blev nyfiken och ville haka på. Det var i Helsingfors och jag spelade för IFK innan jag bytte till rivalen Jokerit, vilket inte var helt vanligt på den tiden. Hann med att vinna två finska mästerskap under junioråldern innan jag flyttade iväg ensam för första gången till Lahtis. Under den tiden kom jag i kontakt med riktigt bra tränare, exempelvis Ville Peltonen (tidigare NHL- och landslagsstjärna).
Sedan tog du steget upp på seniornivå?
– Helt rätt. Jag spelade i Mestis (finska allsvenskan) men det blev ett tufft år trots att vi hade ett bra lag. Vi nådde hela vägen till den avgörande finalen men förlorade där i fyra raka matcher. Jag drabbades av flera skador som hämmade mig och jag tog ny sats i divisionen under. Då gick det bättre och jag kunde åter ta mig till Mestis där jag fick klart för mig hur hockey fungerar. Jag alternerade mellan att spela ytter och forward långt ner i kedjorna.
Efter det blev det ett första äventyr i Sverige?
– Mitt första år utanför Finland. Året före covid och det var en upplevelse. Svårast var nog att lära sig leva med mörkret som fanns där uppe. Vissa dagar kunde man inte se något ljus alls.
Sedan spelade du ingen hockey på ett tag?
– Nej, där och då började en tuff period för mig framförallt mentalt. Under covid fanns det inte många ställen att spela på och istället tog jag chansen att göra militärtjänstgöring i Finland. Något som alla måste göra och tiden passade mig väl. Efter uppehållet behövde jag en ny gnista inom hockeyn och det fick jag inom studenthockeyn. Jag hade verkligen saknat sporten och tyckte det var roligt. Om jag verkligen ville fortsätta spela så var detta på tiden och försöka nå så högt jag kan. Jag är ju äldre nu men jag ser många saker på ett annat sätt och mentalt är jag mer redo. Både på och vid sidan om isen. Ett andra kapitel om man säger så.
Och sedan hamnade du i Osby?
– Hela sommaren gick och jag funderade. Var skulle jag starta? Jag vet min nivå och vad jag kan prestera men det är inte lätt för lag att se när man inte spelat ”aktivt” på ett tag. Det kändes spännande att prova ett nytt äventyr och framförallt se hur långt jag kan komma. Man kan inte planera något för framtiden men jag vill kunna spela så högt som det bara går där man kan fokusera helt på spelandet.
Roberts Skute (#16) är en av de två nittonåringarna från Lettland. Hans spelarkarriär ligger framför honom och tar avstamp i Hangaren:
– Jag började i en ny klass i skolan och min bästa kompis där spelade hockey. Han tränade varje dag och jag blev nyfiken och valde att börja spela i Liepaja som staden heter. Innan dess höll jag på med innebandy men valde att byta sport. Efterhand flyttade jag vidare till Ventspils där jag spelade i tre säsonger innan jag begav mig till Sverige för första gången. 2021 flyttade jag till Nynäshamn där jag spelade både J18 och J20. Det var en bra erfarenhet men jag flyttade ändå tillbaka för två nya år på hemmaplan.
Nu är det alltså tid för att prova på svensk hockey igen?
– Ja, det är en härlig utmaning. Det var inte planen från början men jag hade inga anbud vid tidpunkten då Osby hörde av sig men jag är väldigt glad att jag tog chansen. Det har visat sig ett bra val och jag har träffat många trevliga människor redan här.
Är det stor skillnad på nivån här i division 3 om du jämför med lettiska högstaligan?
– Det är annorlunda. De bästa lagen är riktigt bra men de lagen som ligger från mitten och nedåt är ungefär på samma nivå.
Kristers Bukks #15 är den andra ungdomen från andra sidan av Östersjön. Han gör sitt första utlandsäventyr och är nyfiken på framtiden inom hockeyn.
– Min karriär började i Valmiera hemma i Lettland där min pappa var hockeyspelare i amatörligan. Jag tror jag var runt fyra år när jag startade och jag ville bli som honom. Mina första år höll jag till i stadens lag och höll även på med basket i de tidiga tonåren. Man ville prova lite olika sporter men jag var inte den längsta basketspelaren så jag spenderade mycket tid på avbytarbänken. Så jag blev trött på basketen och valde att enbart satsa på hockeyn.
Karriären fortsatte i Tukums där jag och min kompis enbart spelade matcher till en början samtidigt som vi tränade på hemmaplan. Efterhand flyttade vi dit och då fick vi chansen att spela i näst högsta ligan. Staden var väldigt liten. Man kan tycka att Osby är litet men detta är mindre.
Då hade du en fin utveckling där?
– Ja, det gick bra. Jag fick också chansen att spela för U18 landslaget vilket man blev väldigt stolt över. Det gav också en chans att få spela i den lettiska högsta ligan vilket jag tog chansen att göra. I huvudstaden Riga blev jag kvar i två år, det var också där jag mötte Roberts Skute för första gången. Första året gick bra men jag drabbades av skador under andra året och kunde inte göra mig själv rättvisa.
Var det tufft?
– Mentalt absolut. Jag tyckte inte att det var roligt längre och när säsongen var över började jag träna med en fysisk-coach som hjälpte mig att komma tillbaka. Jag håller fortfarande kontakten med honom och han skickar program till mig som jag följer.
Var det oväntat att du hamnade i Osby?
– Jag signerade ett kontrakt hemma i Lettland men jag hamnade i andralaget och jag bad min tränare se över alternativen. Österrike var aktuellt men till slut blev det Osby. Jag pratade med Roger Jönsson och sedan gick det fort. Det är spännande att spela här och kanske i framtiden kan man nå högre i seriesystemet. Man får ta det steg för steg men inte skynda för mycket. Man måste tänka på att det är första året utanför Lettland för mig och först och främst en bra utmaning.
Ilja Peltola #21 är den som är bäst rustad i det svenska språket och den som sköter bilkörandet. Han föddes i Imatra i Karelen på gränsen till Ryssland 2002.
– Hockey var inte första sporten för mig utan det var fotboll i början. När jag började skolan kom en hockeycoach till skolan för att presentera sporten för barnen. Då blev jag intresserad och sa till min pappa att jag ville spela. Men pappa var tveksam då jag redan spelade fotboll men jag gav mig inte. Efter ungdomsår i Imatra (Ketterä) så gick jag över till SaiPa i tonåren för att sedan komma tillbaka till Imatra igen.
Sedan provade du lyckan i Sverige för första gången?
– Ja, och det var en bra chans. Jag hade så långt bara bott hemma och det var första chansen att bo ensam. Spelade en säsong i Ånge och det var en helt ny erfarenhet. Jag tyckte det var intressant och hemma i Finland fick jag inte till hockeyspelet som jag ville. Då ville jag få en ny chans och en ny möjlighet. Därför var flytten perfekt för mig.
Hur har det varit att komma hit och komma in i ett litet samhälle som Osby?
– Det har varit väldigt lätt. Alla är så snälla och välkomnande. Allting var redo för oss och huset vi bor i var bara att flytta in till. Vi tre yngre grabbar bor tillsammans och trivs bra. Jag hade inget rum från början så jag fick sova på soffan men det är löst och organiserat nu. Det är småsaker som kommer upp och det finns alltid hjälp att få. Jag behövde till exempel hjälp med byte till vinterdäck och då fick jag hjälp av Leif som är materialförvaltare. Allt är inte så självklart i ett annat land.
Det blev ett intressant samtal med för oss nya vänner. Spelare kommer och spelare går. Men vet aldrig vad som väntar bakom nästa sväng. En sak är dock klar, det är en trevlig och ödmjuk kvartett som vi får äran att se, utveckla och lära känna under 24/25 års säsong. Springer ni på grabbarna, ge dem ett glatt hej och se till att de känner sig välkomna i byn. Det är dom väl värda.
Tack/Kiitos/Paldies
Andreas & Peter